‘C’ as in Captain

Det är väldigt få i min bekantskapskrets, som är verkligt intresserade av hockey. Mina rumskompisar delar åtminstone inte min entusiasm, så jag har aldrig någon som jag kan dela min glädje och/eller frustration med. Därför vill jag ta mig friheten att ventilera via min blogg istället. Eftersom jag främst följer med Mikko Koivu och Minnesota Wilds framgångar, så kretsar mina känslosvall oftast kring dem, men en och annan förströelse kanske slinker in ibland.

Ja, jag nämnde alltså ventilation. Igår var ett sådant tillfälle då jag gärna skulle ha visat min glädje på ett mera märkbart sätt, men vid närmare betraktelse av rumskompisarnas ansiktsuttryck och humör fick jag nöja mig med ett litet, fegt utrop. Det var nämligen så att nummer 9, Mikko Koivu, blev en av de två spelarna som får bära bokstaven ‘A’, på sin spelartröja under hela inkommande säsong. A:et står för ‘alternate Captain’ och betyder att han är en del av lagledarteamet. Det i sig var en stor ära, men så ikväll fick jag veta att han dessutom blev utnämnd till Wilds kapten under oktober månad. Wild kör på rotating captaincy-taktiken, alltså en ny kapten varje månad, för att fördela ledarskapet och på det sättet uppmuntra spelarna att jobba hårt. Spelarna måste förtjäna det. Den här taktiken är sällsynt i dagens NHL och det är många av Minnesota-fansen, som ogillar den skarpt. Hursomhelst, så kommer Mikko i oktober bära bokstaven ‘C’ på sin tröja. ‘C’ för kapten. Så nu kan Finland stoltsera med två Captain Koivus. Till råga på allt har spelaren i fråga börjat blogga på MTV3 Sporten, så nu är jag fullständigt laddad för en ny NHL-säsong. Första matchen hålls natten till söndag, och nej, jag tänker inte titta på den. Nog tycker jag om hockey, men jag är väl ändå inte galen!

 

Intressanta länkar:

http://wild.nhl.com/
http://blogit.mtv3.fi/wildthing/

Inlägg nr 100+1!

Förra inlägget var mitt hundrade och jag visste inte ens om det! Det förtjänar ett litet utrop: *squee*
Anyway, back on topic!

Den senaste veckan har enligt mig varit en smula jobbig och stressig. Åtminstone lämnar den en sådan eftersmak. Vad som riktigt varit jobbigt kan jag inte riktigt sätta fingret på, men den har väl innehållit korta nätter, läxor, stressade biblioteksbesök och allmän oreda.

Jag spenderade senaste helgen hemma i Terjärv, åtminstone delvis, fastän det kändes som om jag var mera borta än hemma. På fredagskväll åkte jag och Emma till Efö för att få träffa gamla klasskompisar och lärarna på den traditionella fjolårsträffen. Det var verkligen trevligt, men jag kände nog en klump i halsen när vi gick in i festsalen och såg att “våra” platser, de platser vi alltid satt på i festsalen, var upptagna. Där satt de nya musikeleverna, årets musikstuderande. Dessutom var saknaden efter Bina väldigt påtaglig. Det var helt enkelt inte samma sak utan henne. Vi fick titta på bilder från fjolåret och skratta och sucka. Vi fick sjunga tillsammans med nuvarande Chorus Minor och, när Mattis till sist bestämde sig för att ansluta sig till oss, också framföra “Kolibrisången”. Åh, vilka underbara minnen vi fått under fjolåret. Vilket utomordentligt härligt år! Jag är så tacksam! Den traditionella volleyboll-matchen blev oväntat inställd det här året, till min stora glädje, så istället fortsatte vi med glasskonsumeringen i matsalen. Kvällen på Efö slutade dessutom på en härlig high note, när vår stora dröm gick i uppfyllelse. Hela fjolåret, eller åtminstone halva, gick vi och hoppades att vi någon gång skulle få möjlighet att sjunga “Rövarsången” (den ur Ronja Rövardotter, ni vet) i trapphuset i Kursgården. Där är akustiken obeskrivlig. Vi stod där, sex stycken, två herrar och fyra jäntor, i mörkret och hojtade på bästa rövarvis, medan årets studerande häpet lyssnade på väsendet. Det är en sång som jag alltid befarat att sjunga, eftersom det inte är så lätt att sjunga som en rövare när man vet att man inte är en, men jag har aldrig sjungit den så bra som då. Det som skulle ha gjort upplevelsen perfekt är ju förstås om Bina varit med. Till och med Nicko (musikläraren) tyckte att det var det bästa på hela kvällen (han var ensemblens ende tenor).

Jag kunde inte låta bli att titta in på församlingshemmet när jag kom inkörande i Terjärv senare på kvällen. Sara och Kyle McCartan var inbjudna på ungdomssamlingen och jag saknade verkligen mina ungdomar. De hade tydligen saknat Nina och mig också, eftersom de gjort ett jättefint kort åt oss. De är bara för gulliga. Kortet är uppsatt på köksdörren och uppmuntrar mig vid varje måltid. Det värmde verkligen.

På lördag var det dags för förlovningsfest, det första i vårt 9-, eller är det 10-mannagäng, och antagligen det enda på ett bra tag. Det var roligt att träffa alla igen, trots att två är utflugna utomlands, och höra vad som försiggår i deras liv. Det känns så konstigt att växa upp… Ja, förlovningen i fråga stod mellan Eva och Thomas.

Sidenote: Nina tittade just ut ur sitt rum och förvånades över att jag fortfarande är vaken. Stackarn är inte van med mitt nattuggleri. Nåja, någon gång ska vara den första.

Ikväll har vi tagit oss friheten att spendera en myskväll hemma. Vi har suttit och smuttat på varm O’boy och tittat på Annas film Jane Eyre – en väldigt bra film, förresten. Boken är också en läsupplevelse i sig.

Okej, kanske dags att så småningom krypa till kojs. Jag har en uppsats som måste förberedas imorgon. Oh, joy! Men Melinda kommer, så något har jag att se fram emot.

Huvudvärk

… eller migrän? Svaret vet jag inte, men detta symptom har plågat mig i två dagar nu. Jag hade huvudvärk igår morse, tog tablett, men det hade ingen effekt. Huvudvärken varade i princip hela dagen. Inte hjälpte det att ta en tupplur mitt på dagen heller. Idag ser ut att bli likadan. Jag vet inte varför jag har huvudvärk.

 

Jag sitter vid en av datorerna i engelska-insten och försöker få tiden att gå i väntan på att få gå på föreläsningen i Allmän språkvetenskap. Den kommer att vara kortare än vanligt idag eftersom det tydligen ska förberedas i en timme för nästa föreläsning. Det är nämligen så att Mark Levengood ska ha föreläsning kl. 15, om något som jag inte minns längre. Eftersom jag har kursen Kommunikationsprocesser på mitt schema, så är det obligatorisk närvaro. Jag har redan hunnit komma nära till att krocka med den kände finlandssvensken och min kompanjon hade en sharp intake of breath känsla sekunder efteråt. Vi får se hur händelserna utvecklas.

 

Nä, nu ska jag ta och försöka göra någon nytta och läsa Zadie Smiths White Teeth istället.

Jag skriver, alltså lever jag

Dags för ännu ett mindre genomtänkt blogginlägg. Vi kom precis hem från middag och kvällste hos Irene. Med vi menar jag Sofia, Nina, jag själv och Anna, men inte vår Anna utan Anna S. Det var väldigt trevligt och smaskigt. Vi kom fram till att det är ett väldigt mysigt sätt att spendera en kväll. Nu håller vi på att varva ner var och en för sig. Det pratades om någon form av andakt, men vi får se hur det blir med den saken. Sofia pratar med syrran för tillfället. Skype är verkligen bra att ha.

Idag började vi också arbeta på vårt projekt att piffa upp lägenheten litegrann. Väggarna är i desperat behov av dekorering och efter vårt besök hos Irene, så blev vi bara ännu mer inredningssugna. Jag hoppas att vi ska få något uträttat.

Imorgon blir det antagligen gudstjänst vid Metsku och sedan söndagsmiddag på stan. Antagligen. I övrigt hoppas jag på en lugn och avkopplande söndag.

Förresten, idag fick jag till min förvåning se fyra tjutande ambulanser köra förbi vårt hus och svänga in på strandpromenaden. Enligt Nina hade en man (drucken) fallit ner i ån och många hade anropat ambulansen samtidigt. Det var lite spännande. Tur ändå att mannen kom upp ur vattnet utan någon större skada.

Sorg, trötthet och förväntingar

I tisdags drabbades Finland av ännu en stor chock och tragedi. Det är svårt att förstå vad som får en människa att må så dåligt och hata sin omvärld så mycket att han inte ser någon annan utväg än att skjuta ihjäl andra och sedan ta sitt eget liv. Jag tänker inte analysera, utan vill bara uttrycka min sorg över detta och mitt medlidande med alla som drabbats av tragedin på ett eller annat sätt. Vi får hoppas och be att inget liknande händer igen. Vårt land hade fått tillräckligt redan vid första skolmassakern.

Den här gångna veckan har varit tung på många plan, främst psykiskt. Jag var uppskakad efter tisdagens händelser och den var också den mest känslosamma dagen, även om det inte enbart berodde på skolskjutningen. Jag har inte sovit så väldigt bra på senaste tiden och det är kanske inte så bra. Jag var trött, stressad och allmänt på dåligt humör. Det kan vara skönt att få gråta av sig ibland.

Idag hade jag min lärarlämplighetsintervju. Det är så svårt att säga hur det går på intervjuer, eftersom man inte vet vad intervjuarna vill höra. De ställde ganska kluriga frågor, så vi får se om jag hjälpte eller stjälpte mig med mina svar.

Försäsongen av NHL har kört igång och jag följer ivrigt med Mikko Koivus och Minnesota Wilds framsteg. Vadå, ishockeyfreak? Man måste väl få ha intressen! Ett av mina råkar vara ishockey och då följer jag självklart med hur det går för min favoritspelare. Det är väl inget brott? Tro mig, det här blir Mikko Koivus år! Såvida han inte skadar sig igen. Det får han bara inte göra. Han verkar vara hur taggad som helst och i toppform. Wilds styrka, helt klart.

Glasögon och förhinder

Idag när jag begav mig mot skolan så märkte jag till min stora förskräckelse, när jag kommit en bra bit på vägen att jag glömt mina glasögon hemma. Eftersom jag redan höll på att bli försenad ville jag inte ta risken att vända om för att hämta dem, utan beslöt mig för att ta en nördplats i auditoriet istället. Tur var det att ingen av de båda föreläsningarna krävde något avtecknande från PowerPoints eller liknande. Jag kunde dra en lättnadens suck, men samtidigt också en slutsats. Trots att jag haft glasögonen nu i snart två månader är jag tydligen fortfarande så ovan att ha dem att jag glömmer dem. Endera det eller så är jag bara väldigt tankspridd.

Ikväll var återigen en varannan måndag och det betyder Trädis. Det var meningen att Mats Sundfors skulle prata, men han fick förhinder, så Daniel Björk lovade att hoppa in. Tre timmar innan samlingen skulle börja fick styrelsen ett samtal där de fick höra att han var sjuk i hög feber. Plötsligt hade de ingen talare, men de löste det på bästa sätt genom att visa ett vittnesbörd av Casting Crowns-sångaren (samma som på nattcafé under missionsfesten) och sedan hade Robert Ojala ett kort vittnesbörd. Under caféet fick vi åtnjuta sång och spel av Sarah Timonen och Manne Tianen. Ljuvligt!

Nu börjar Sofia bädda ner sig, så det får vara tecknet för mig att shutta upp.
Jesus is Lord!

Fireworks

Wow, I just got to tell you this before I turn in for the night. Today after the service we went to Inas for Sunday lunch, something we intend to establish as a form of a Sunday habit, she told us the reason why the flags were up all over the city. Apparently today was Åbo-dagen and she told us to expect fireworks later in the evening. Naturally the lasagne and the brownies she made for dessert made us forget all about that, but at 9 PM tonight I suddenly heard some rumblings outside and in an instant I remembered what she had told me. I rushed outside and got Anna with me and later Nina, as well and we witnessed the most amazing fireworks show ever. I bet it even put the fireworks show at the grande finale of the Olympics to shame. It was so unbelievably cool. We just stood there in awe and amazement by the whole thing. And the best of it all. We had the best view from our balcony. Practically front seat tickets. I pitied the people who stood down on the riverwalk. About fifteen minutes later when the lights and flashes had died down the crowd started moving again. I don’t think I exaggerate when I claim that on the riverwalk alone there might have been about a thousand people. It was so cool to see all the people who had been standing by the river watching the spectacle walk away in search for their cars and what not. What a night! Unbelievable!

How can they do this to me?!

Varning för virrigt hockey-pladder!

För ett par dagar sedan snubblade jag på en artikel som nästan slog andan ur mig och många olika känslor väcktes till liv samtidigt; rädsla, sorg, besvikelse, men framför allt ilska. De som känner mig vet hur intresserad jag är av ishockey och vilken glädje jag känner av att se Finland spela i en landskamp. Med ”landskamp” menar jag i huvudsak de stora turneringarna; VM och OS. Nåväl, artikeln som näst intill gav mig en hjärtattack var denna: NHL finished with Olympics after 2010

Den menar att NHL (National Hockey League, hockeyligan i USA och Kanada, där alla stora ishockeyspelare antingen spelar eller vill spela) inte kommer att låta sina spelare delta i fler världsturneringar efter OS i Vancouver 2010. Visst, jag har hört hemska rykten tidigare om något i den här stilen, men jag har vägrat tro på det. Att inte bara OS stängs för NHL-spelare, utan också VM, som i princip inte tar någon tid av NHL-säsongen, då de spelare som deltar i VM redan blivit utslagna ur playoffs. 2010 kan tyckas vara långt borta, men i själva verket betyder det endast tre ynkliga turneringar till med NHL-spelare och det är då inte tillräckligt för mig. Kan du tänka dig ett VM utan spelare som Saku Koivu, Ville Peltonen, Jere Lehtinen, Olli Jokinen, Mikko Koivu, Tuomo Ruutu, Jarkko Ruutu, Kimmo Timonen, Teppo Numminen och Miikka Kiprusoff (om han någonsin får delta igen) m.fl. iklädda våra blå-vita färger? Hallå, Finland har inget ordentligt lag utan NHL-spelare och detsamma gäller i princip också alla andra länder, i synnerhet USA och Kanada. Klassen på världsturneringarna sjunker drastiskt och därmed också intresset. Detta beslut kommer högst antagligen betyda slutet för internationell ishockey i det långa loppet. Hur många är det inte som i övrigt struntar i en sport, där man försöker skjuta in en gummigrej i ett nät med hjälp av stickor, men som, så fort som Finland möter Sverige i landskamp, sitter i tevesoffan och spänner sig, drar in andan och jublar tillsammans med oss andra hockey-huliganer? Erkänn, du vet att det stämmer!

Det här är det värsta jag hört på länge! NHL pratar om att expandera och utöka intresset för ishockey i Europa, men att vägra låta spelarna delta är allt annat än bra publicitet. Okej, jag kan förstå motiveringarna bakom NHL-pamparnas beslut; att spelarförsäkringarna bara blir dyrare och dyrare och risken att spelare skadar sig, men det betyder inte att jag stöder det. Jag ser landskamper som något ädelt, där varje landsman kämpar för ära och berömmelse och jag har alltid haft det intrycket att spelarna ser det som en ära och ett privilegium att få representera sitt land i en stor turnering. För mig är det alltid en njutning att se dem göra det. Det syns så tydligt på spelarna hur mycket det beyder för dem.

Även om denna artikel gjorde mig förkrossad, så blev jag iallafall lite optimistisk när jag dagen därpå läste det här: NHLPA looks to Olympic participation beyond 2010
Organisationen som representerar spelarna i NHL ställer sig tveksamma till att spelare vägras representera sina respektive länder i turneringar. De vet att spelarna inte skulle tycka om ett sådant besked. Enligt de intervjuade är försäkringarna inte ett så stort problem, som man får det att låta.

Jag vägrar ge upp hoppet. Jag tror att det finns andra som jag. Åtminstone hoppas jag det. Andra som gillar ishockey och som inte vill se VM rinna ut i sanden. Mycket kan trots allt hända på två år och jag hoppas att NHL väntar med ett slutgiltigt beslut till efter Vancouver 2010. Jag kan inte ens föreställa mig den besvikelse jag skulle känna om jag inte får se bröderna Koivu m.fl. representera sitt land i Helsingfors 2012. Då tror jag nästan att jag ställer in mina planer på att skaffa biljetter till någon match. Det får inte ske! Det får det bara inte!

Refreshments

It’s been a few weeks since my last entry and I thought now would be as good a time as ever to update, seeing as my blog has gone through a few facelifts. Refreshment is healthy. Since I am studying English, I decided to write in just that this time. It might be a recurring habit, we’ll see. It all depends upon what mood I find myself in at the time of typing.

First of all I’d like to inform those few of you that find yourselves trying to interpret this, that I’ve now lived here in Åbo just about four weeks. Last weekend I went home for practically just one day. The train that would take me home departed from the station at 18:05 on Thursday and arrived in Kokkola at 22:45 or something like that. I got to stay at home the entire Friday, but on Saturday the bus took me to Vasa. Evangelicum had it’s first weekend of practice for the semester and I wanted to join, of course. I was a bit nervous, because I was going to lead the opening devotion and it was something I really wanted to be right. I wanted to point out how important it is that we, as members of a Christian choir, think about the message our songs have. The songs we sing all have beatiful and important lyrics that strive to share the Gospel to those who listen and to those who sing, as well. I also read a few of the lyrics out loud:

Jag vill prisa dig med min sång

Jag vill prisa dig med min sång,

Jag vill högt lova ditt namn.

Du burit har en gång

All min synd på korsets stam.

Du är den som är här när allt ser dystert ut.

Du är den som tänder ett ljus i våra liv.

Du är evig Fader och Gud, du är livets perspektiv.

Du är Konung överallt!

Du är den som är här när sorgen tynger mig.

Du är den som gav mig ett hopp på Golgata.

Du har tagit straffet på dig, du är livets ljus för mig.

Du är Konung överallt!

Jag vill prisa dig med mig sång…

I really enjoyed the choir weekend. It gets better and better every time I meet the guys in the choir. We have such a good time together. And we learned a whole bunch of new beautiful songs with wonderful lyrics. Maybe I’ll write them down someday.

Today I had no lectures on my schedule. Actually all of my Friday’s are free and that sounds very nice. I’ve longed for Friday to come ever since Monday this week and the time seemed to go very, veeeery slowly. But, at last, today it came… and I spent the whole day cleaning the appartment. That’s my day off. Simply perfect. Well, anyway, I felt kind of good about myself, although I don’t know if my room mates appreciate it at all.

By the way, on Tuesday all four of us went to Metsku to listen to Johan Candelin and Nina Åström. It was simply a wonderful evening and the meeting gathered a lot of visitors. It was so nice to see Nina again. She’s our former English teacher, you know. And listening to Candelin is always a pleasure. On Wednesday ÅA arranged the annual Gulisakademin. It was fun, because I got to see my old Efö neighbour, Martina, who lived right across from me. I returned home a few euros poorer, but 14 badges for my ”halare” richer. If only that exciting peace of clothing would get finished sooner.

Fun fact: After testing my theory on at least 7 people, including myself, I’ve come to the conclusion that if you watch the first episode of One Tree Hill, it’s impossible to stop.

Ett hemlikt projekt utvecklas

Efter att ha spenderat drygt en vecka i Åbo börjar jag så småningom att känna mig hemmastadd. Vår lägenhet tar sakta, men säkert formen av ett riktigt hem, som det är skönt att komma hem till efter en lång skoldag. Första veckan som gulnäbb på ÅA är nu avklarad med nöd och näppe. Det har varit tufft och tröttsamt, men samtidigt lärorikt och intressant. I detta nu ser jag fram emot universitetsstudierna, som inleds nästa vecka.

Denna första vecka har minsann varit händelserik. Jag, Sofia och våra respektive föräldrar anlände i Åbo på torsdag förmiddag förra veckan. Det blev massor med bärande och lyftande för att forsla in möblerna och resten av flyttlasset. För att få ner all min packning på en enda gång hade vi lånat en paketbil av en bekant, så det blev en del skumpande i den. Egentligen var det planerat att föräldrarna endast skulle spendera en natt i Åbo, men det blev sist och slutligen så att de åkte hem på lördag istället, för att vi skulle få fixat allt praktiskt i lägenheten. IKEA och en massa andra möbelaffärer besöktes innan vi fick köpt varsitt skrivbord åt oss. Exakt likadana, lustigt nog. Fast det kanske inte kändes så lustigt längre när man tvingade sig själv att montera ihop båda skrivborden under samma kväll. När parenteserna sedan hade åkt kände vi oss båda lite molokna och övergivna, men fann trygghet i varandra. Vi var åtminstone inte ensamma i vår stora lägenhet.

Den tredje rumskompisen Anna kom till Åbo på söndag och då kändes det genast lite livligare i huset. På måndag drog sedan studieorienteringsveckan igång för oss gulisar och under hela veckan tutades en massa information i oss, som vi aldrig kommer att komma ihåg. Vi har bland annat fått höra om uppbyggandet av en personlig studieplan, datacentralen, olika ämnesföreningar och kårer och så har vi fått skaka tass med rektorn för ÅA. Mitt intryck så här långt är god. Lite tråkigt är det förstås att akademiska studier så starkt förknippas med festande, men det är väl i mångt och mycket upp till en själv vad man gör det till. Igår kväll var praktiskt taget alla gulisar ute och yrade på någon bar eller klubb för att lära känna varandra inom de olika ämnena och fakulteterna. Själv fick jag umgås med mina fellow engelsmän och kvinnor och vi hade det riktigt trevligt. Jag hoppas att jag får chansen att vara med i gemenskapen och trivs med mina studier, annars vet jag inte om jag kommer att orka.

Idag hade jag och Sofia endast en lektion att gå på, där vi gjorde upp våra studieplaner. Det kändes skönt att inte ha så krävande program efter en lång och innehållsrik vecka. Nina flyttade in också, så nu är hela hönshuset komplett. I och för sig hade Anna redan hunnit åka bort över helgen, men hursomhelst är alla rum nu inredda och vi får börja fokusera vår energi på inredningen i själva lägenheter och försöka höja på mysfaktorn. Det här kommer att vara vårt hem under ett år framåt och vi vill trivas.

Imorgon spenderar jag min första veneziad någonsin borta hemifrån och den mångåriga traditionen vi haft bryts abrupt. Jag skulle ge rätt så mycket för att få vara hemma imorgon med familj och vänner, men så blir inte fallet. Hursomhelst önskar jag en glad veneziad åt er alla!