Smärta. Psykisk smärta. Var inte rädd. Det är kanske inte så allvarligt som det låter. Det är bara jobbigt. Jag hittar ingen att prata med. Tillsammans med rumskompisarna är jag bara tråkig och tystlåten. De måste tycka att jag är jobbig att umgås med… Jag kan bara inte prata om hur jag mår. Jag kanske nämner att jag har massor att göra, men det är jag inte ensam om. De har precis lika mycket skolarbete som jag, kanske mera. De orkar inte lyssna på mig. Jag vill inte tynga ner dem. Det här är inte så viktigt. Bara någon uppsats och ett par tenter… Inget farligt. Men ändå. Något orsakar mig att ta tillflykt till en film jag kan utan och innan, som funnits med mig i säkert 10 år. En film som får mig att må bättre, fastän den kanske inte är den bästa i sig. Robin Hood – prince of thieves. Jag behöver inte tänka. Jag får koppla bort allt.
Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill vara självisk. Jag vill till någon som lyssnar på mig. Någon jag kan prata med. Som inte förväntar sig att jag ska lyssna tillbaka och ge råd och uppmuntran. Som inte tar fokuset över från mig. Jag vet att Gud är den enda som kan göra detta. Men Gud känns så långt borta. En sång kommer till mig.
I tider av oro, i tider av strid,
i tider då vanmakt och tvivel tar vid,
när allt är misslyckat och jag är svag,
då behöver jag fly till dig!
Jag vill fly in i klippan. Jag vill gömma mig i dig.
Ditt namn är min tillflykt, bär mig genom allt.
Jesus, Jesus, bär mig till himmelen!
En gång var mitt hjärta så hårt och så kallt
och jag var så stolt, ja, jag klarade allt.
Men budordet grep mig, det slog mig så svårt.
Det var då jag fick syn på dig!
Jag vill fly in i klippan…
När livet skall slutas, när döden är här,
när levnaden väges på vågskålen där,
när domen skall ljuda, en räddning jag vet:
Min Jesus, jag flyr till dig!
Jag vill fly in i klippan. Jag vill gömma mig i dig.
Ditt namn är min tillflykt, bär mig genom allt.
Jesus, Jesus, bär mig till himmelen!
