Förra inlägget var mitt hundrade och jag visste inte ens om det! Det förtjänar ett litet utrop: *squee*
Anyway, back on topic!
Den senaste veckan har enligt mig varit en smula jobbig och stressig. Åtminstone lämnar den en sådan eftersmak. Vad som riktigt varit jobbigt kan jag inte riktigt sätta fingret på, men den har väl innehållit korta nätter, läxor, stressade biblioteksbesök och allmän oreda.
Jag spenderade senaste helgen hemma i Terjärv, åtminstone delvis, fastän det kändes som om jag var mera borta än hemma. På fredagskväll åkte jag och Emma till Efö för att få träffa gamla klasskompisar och lärarna på den traditionella fjolårsträffen. Det var verkligen trevligt, men jag kände nog en klump i halsen när vi gick in i festsalen och såg att “våra” platser, de platser vi alltid satt på i festsalen, var upptagna. Där satt de nya musikeleverna, årets musikstuderande. Dessutom var saknaden efter Bina väldigt påtaglig. Det var helt enkelt inte samma sak utan henne. Vi fick titta på bilder från fjolåret och skratta och sucka. Vi fick sjunga tillsammans med nuvarande Chorus Minor och, när Mattis till sist bestämde sig för att ansluta sig till oss, också framföra “Kolibrisången”. Åh, vilka underbara minnen vi fått under fjolåret. Vilket utomordentligt härligt år! Jag är så tacksam! Den traditionella volleyboll-matchen blev oväntat inställd det här året, till min stora glädje, så istället fortsatte vi med glasskonsumeringen i matsalen. Kvällen på Efö slutade dessutom på en härlig high note, när vår stora dröm gick i uppfyllelse. Hela fjolåret, eller åtminstone halva, gick vi och hoppades att vi någon gång skulle få möjlighet att sjunga “Rövarsången” (den ur Ronja Rövardotter, ni vet) i trapphuset i Kursgården. Där är akustiken obeskrivlig. Vi stod där, sex stycken, två herrar och fyra jäntor, i mörkret och hojtade på bästa rövarvis, medan årets studerande häpet lyssnade på väsendet. Det är en sång som jag alltid befarat att sjunga, eftersom det inte är så lätt att sjunga som en rövare när man vet att man inte är en, men jag har aldrig sjungit den så bra som då. Det som skulle ha gjort upplevelsen perfekt är ju förstås om Bina varit med. Till och med Nicko (musikläraren) tyckte att det var det bästa på hela kvällen (han var ensemblens ende tenor).
Jag kunde inte låta bli att titta in på församlingshemmet när jag kom inkörande i Terjärv senare på kvällen. Sara och Kyle McCartan var inbjudna på ungdomssamlingen och jag saknade verkligen mina ungdomar. De hade tydligen saknat Nina och mig också, eftersom de gjort ett jättefint kort åt oss. De är bara för gulliga. Kortet är uppsatt på köksdörren och uppmuntrar mig vid varje måltid. Det värmde verkligen.
På lördag var det dags för förlovningsfest, det första i vårt 9-, eller är det 10-mannagäng, och antagligen det enda på ett bra tag. Det var roligt att träffa alla igen, trots att två är utflugna utomlands, och höra vad som försiggår i deras liv. Det känns så konstigt att växa upp… Ja, förlovningen i fråga stod mellan Eva och Thomas.
Sidenote: Nina tittade just ut ur sitt rum och förvånades över att jag fortfarande är vaken. Stackarn är inte van med mitt nattuggleri. Nåja, någon gång ska vara den första.
Ikväll har vi tagit oss friheten att spendera en myskväll hemma. Vi har suttit och smuttat på varm O’boy och tittat på Annas film Jane Eyre – en väldigt bra film, förresten. Boken är också en läsupplevelse i sig.
Okej, kanske dags att så småningom krypa till kojs. Jag har en uppsats som måste förberedas imorgon. Oh, joy! Men Melinda kommer, så något har jag att se fram emot.
